Tal av Sara Lidman
10 december 2002
ATT GÅ NER PÅ KNÄ FÖR LIVET
Ur tal av Sara Lidman,
vid opinionsmöte mot Irak-kriget
10 december 2002
arrangerat av Nätverket mot Krig, Stockholm ABF-huset
Kamrater,
VI ÄR några så ålderstigna här att vi var med under Vietnamkriget. Och vi kommer ihåg att ju längre USA:s bombningar mot det landet pågick dess färre skäl hade USA att framföra. Varför de över huvud taget var där. Ibland hette det att man måste rädda landet från Sovjet eller från Kina men till slut hette det bara: "vi ska få dom på knä."
Den mest sammanfattande bilden av detta krig publicerades i den amerikanska tidskriften LIFE: den visade en ung kvinna under ett bombanfall... hon stod på alla fyra - armbågar och knäskålar mot marken och hjässan i en båge... hon försökte göra sin kropp till en enda kupa under vilken låg ett spädbarn. Man kunde uppfatta det oerhörda luftdraget från bomber som fälldes runt om... reportaget återger inte om just denna moder med barn klarade livet eller om de träffades - och omkom innan bilden var framkallad.
Bilden visade bara människan när hon är som bäst; föräldern på jorden när världen är som sämst - presidenten som på tusentals mils avstånd säger "jag ska bomba dig för att få dej på knä." Och föräldern går ned på knä - inte av kryperi inför övermakten utan bara för detta enda: att med sin kropp som sköld försöka rädda barnets liv.
Alla människor som fött barn eller sett föräldrar
och barn kan tyda en sån där bild, förstå den där
kvinnan som stod på knä hur hon tänkte - eller rättare
sagt inte alls tänkte...
hennes kropp skickade sig med en instinkt som var starkare än hon...
som om hon för andra gången skulle föda detta barn.
Naturligtvis är mänskligheten skräckslagen inför Övermaktens uppsyn. All den tekniska och ekonomiska expertis som måst uppbådas för att framställa sådana skräckens vidunder - och ändå är den mest sofistikerade mordmaskin grovt sammansatt jämfört med det underverk som en levande människa utgör - med sina miljarder celler - och Universums historia inbyggd i sin kropp. Varenda människa unik - och dock släkt med varje annan, full av möjligheter till glädje och omsorg.
Vi är försenade med våra protester - men vi måste ändå utgå ifrån att dom är absolut lifsviktiga - och vi måste känna att vi inte är ensamma. I går fick jag ett papper från en fredsrörelse som startat i USA som kallar sig NOT IN OUR NAME - en samvetsförklaring, "a statement of conscience" där amerikanska medborgare vädjar om sina landsmäns eftertanke och plikt att stoppa dessa ohyggligheter som administrationen Bush håller på med. 30 000 människor - präster, läkare, filmare, författare och alldeles vanliga föräldrar har skrivit under protestbrevet till försvar för livet i Irak och i deras eget land.
De äldre av oss här kommer säkert ihåg en amerikansk
proteströrelse mot kriget i Vietnam - dom kallade sig Mothers of
Peace - Fredsmödrar. De hade räknat ut hur vapen fraktades från
USA till baserna i Vietnam och till baser som USA hade runtom i Sydostasien,
t.ex. hela sju baser i Thailand. Där lagrades de för att vartefter
lastas på B52or och fällas över byar och skolor och små
verkstäder och risåkrar i Vietnam från norr till söder.
De här kvinnorna i USA tänkte att om man bara kunde hindra vapnen
att komma fram... De hade kollat och räknat ut att fraktfartygen
gick en gång i veckan från vapenfabriken till utskeppningshamnen
för omlastning till fartygen - de stora lastbilarna med containrar
gick alltid nattetid för att väcka mindre uppseende. Och fredens
mödrar gick ihop i hundratal där på morvägen. De
sjöng och spelade och dansade och föreläste och höll
modet uppe - och när dundret hördes från de dödliga
lasterna satte de sig ned på asfalten, tätt sammanpackade och
i armkrok. Bilarna stannade och chaufförerna kom ut och sa att vi
gör bara vårt jobb, vi skiter i om det är sirap eller
napalm. Och militärpolis tillkallades med väldiga vattenkanoner
- nu skulle autostradan spolas ren från mamma
- minns ni bilderna av dessa mammor... med stora bröst och magar
- skärt och svart kvinnohull som fött och ammat barn; få
av dom skulle ha ställt upp som mannekänger för underkläder...
dom var inte där för att behaga världens herrar... dom
satt där för att hålla fast vid livet på jorden.
Det finns ett kristligt ord som lyder: älska din nästa så
som dig själv, men många av oss vet att "älska"
det är svårt det och som protesterat mot uttrycket kan ha fått
höra en mer bokstavlig översättning som lyder så:
se din nästa - ty hon är som du! Och där i igenkännandet
kan godkännandet börja - nästans rätt att leva - och
få alla de andra
rättigheterna: rätten till mat och vatten, kläder, tak
över huvudet, arbete, rätten att slippa stå på knä.
Vi berömde vår statsminister för hans snabba beslut att framföra deltagande till George Bush för den kränkning hans land utsatts för den 11 september. Det var känsligt och rådigt och klokt av Göran Persson att som en statsman och förälder gå till en annan statsman - tillika förälder - se i ögonen, hålla handen... och säga dessa små ord som får betydelse genom värmen mer än genom vältaligheten.
Göran Persson har nu ett nytt ärende, ännu mer brådskande:
att fara till George Bush... personligen... och tala om ett lidande som
presidenten planerar att vålla föräldrar och barn där
borta i Irak - även mot Amerikas pojkar som riskerar att dö
där borta. Vår statsminister ska inte heller denna gång
- lika litet som efter den 11 september - fråga Säkerhetsrådet
om det är lämpligt att tala till USAs president så där
utanför protokollet öga mot öga, mage mot mage om man så
vill... Han ska bara fara dit och tala förstånd med den människan
George Bush. Vi begär inte att han ska vråla "vet hut!"
eller "skäms du inte karl!" Nej, han ska tala med diplomatiskt
språkbruk, som en statsman till en annan statsman - dom är
samtida - men där båda känner till grunden för Förenta
Nationerna: plikten att undvika krigets gissel, och kärnan i Förklaringen
om de mänskliga rättigheterna: att alla människor är
födda jämlika.
Gör nu det, Göran Persson, och vi ska få förtroende för dig som människa och regeringschef!